Hjälp mig...

Att hjälpa någon och utföra en osjälvisk handling är kanske inte något man gör varje dag, men det uppskattas verkligen de gånger någon gör det. Jag personligen blir nästan gråtfärdig av lycka då någon gör något för mig utan att vilja ha något tillbaka.

Jag får ibland väldigt stor lust att göra en god gärning och att hjälpa mina medmänniskor på ett sätt som endast gynnar dom. Att hjälpa andra bara för den goda sakens skull skänker lycka åt båda parterna. Enligt forskning så är det ett effektivt sätt att känna sig lycklig, att hjälpa andra utan att själv tjäna något på det. Givandet kan till och med skänka större glädje än mottagandet. Och inom andliga traditioner så har detta alltid varit en självklarhet.

Att ge till andra är nyckeln till överflöd, om du ger från hjärtat. Ger du för att försöka få något tillbaka så kan du lika bra ta det själv. För universum genomskådar dig.

Min önskan att göra något för mina medmänniskor gör mig samtidigt lite osäker och obekväm. Därför tänkte jag att jag skulle ta itu med den rädslan och offentligt erbjuda mig att utföra goda handlingar åt alla som önskar motta det. Att göra något som lockar, men som samtidigt känns lite (eller mycket) läskigt, är sådant som ger näring åt själen.

Jag trodde att jag skulle bli överöst med olika önskemål om hur jag skulle kunna hjälpa och underlätta vardagen för mina medmänniskor.

Så var inte fallet. Endast en person hörde av sig. Det fick mig att börja fundera över varför det blev så. Vill folk inte ha hjälp eller kan folk inte ta emot hjälp?

Eller kan man helt enkelt inte planera in att göra goda gärningar, måste det komma spontant?

Att ta emot hjälp och att fråga efter hjälp så kan faktiskt vara en av dom svåraste sakerna att be om. Det tyder på att man är svag om man måste be om hjälp. Tror vi.

Jag har själv haft det tankesättet tidigare och slitit och kämpat och gjort allt själv för att bevisa att jag är så himla duktig. Och såklart som den dåvarande perfektionist jag var så måste jag ju göra allt själv för annars blev det ju fel enligt mig. Och sedan sitter man och tycker synd om sig själv då man alltid måste göra allt själv, ingen j*vel som orkar hjälpa till. Hur ska någon kunna hjälpa till när man inte ger utrymme för någon att göra det? Det är ett oerhört destruktivt tankemönster när man tror att man måste dra hela lasset själv. För då blir livet sannerligen tungt. Jag har ännu en del svårigheter med att be om hjälp, men jag är betydligt bättre på det idag.

Att som barn endast bli berömt för prestation leder ofta till just detta, att man måste prestera och göra så mycket som möjligt för att känna att man duger.

Att våga be om hjälp, oavsett om det handlar om att man har ont i själen eller kroppen, att städa eller laga mat eller precis vad som helst, så visar att du är villig att släppa in andra människor nära inpå, du kan visa dig sårbar och i den sårbarheten så öppnas dörren till kärleken och omtanken till dig själv och till andra. Att vara sårbar är oerhört vackert, du visar ditt innersta, du lämnar över tyglarna till någon annan och låter dom styra ditt liv ett litet tag.

Att våga ge någon annan ansvar, att våga släppa kontrollen kan vara oerhört skrämmande. Men när du inser att det går bra och att det till och med kan bli ännu bättre när någon annan hjälper till, så är det en stor befrielse. Och saker och ting blir ju så mycket roligare då man gör det tillsammans. Men om du alltid måste ha saker gjorda på ditt sätt så är det svårt att ta hjälp av andra. För ingen annan kan göra som du. Ditt sätt behöver inte vara det bästa. Lägg egot åt sidan en stund och acceptera andra och deras tillvägagångssätt. Jag har varit med om folk som tillrättavisat mig för att jag har städat fel och jag har till och med satt in saker fel i diskmaskinen. Enligt dessa personer finns det bara ett sätt att göra saker och ting på. Deras sätt. Så har jag också tänkt förr. Nu anser jag att det finns lika många sätt som det finns människor på jorden.

Att be om hjälp gör dig inte svag, tvärtom, det stärker dig och den som vågar be om hjälp är stark nog att inse att livet blir lättare om man tillåter en hjälpande hand. Man ger upp kampen om att man ska klara allt själv. Det är inte meningen att vi ska kämpa ihjäl oss. Det är så oerhört skönt att tillåta en hjälpande hand.

Att be om hjälp kan leda till storartade saker. Ett bra exempel är Neale Donald Walsch som förtvivlat och förargat vände sig till Gud för att försöka förstå varför hans liv var så eländigt som det var. I hans rop på hjälp så fick han kontakt med Gud och han har skrivit många böcker kring konversationerna med Gud och idag är han en välkänd andlig författare och föreläsare. Jag rekommenderar varmt hans trilogi Samtal med Gud. Jag har själv också vänt mig till Gud vid dom tillfällen jag varit så ledsen att det har känts som att jag gått sönder. Det häftiga är att det hjälper. Smärtan lättade och det kändes som om någon tog den ifrån mig.

Det är min övertygelse att folk mår dåligt för att dom har förlorat kontakten med något större, med sitt högre jag. Att prata om Gud i dagens samhälle väcker nästan förakt hos vissa människor. Vetenskapen har blivit nutidens Gud. Allt måste bevisas och allt ska finnas svart på vitt. Tron på något större går inte att bevisa. Då skulle det ju inte vara en tro längre. Tron är starkare än vetenskapen. Tron är konstant, vetenskapen förändras hela tiden.

Att vända Gud ryggen är som att vända sig själv ryggen. Och du behöver inte använda termen Gud. Det kan vara universum, livskällan, änglar, ljuset eller vad som passar dig. Att be en medmänniska om hjälp är i princip samma sak som att be Gud om hjälp. För Gud bor i alla.

Detta är vad alla som går den andliga vägen gör till slut. Att överlämna sig helt, släppa kontrollen och flyta med i universums, Guds och livets enastående interaktion och flöde, utan något behov av att kontrollera eller styra, utan bara vara i det som är. Man är fullständigt övertygad om att man är omhändertagen. När-varande. Där finns ingen kamp. Där finns det heliga & magiska livet.

Finns det något jag kan hjälpa dig med? I så fall så är det bara att fråga.

Månadens meditation är bra just om man känner att man alltid måste göra allt själv. Den öppnar upp för att våga ta emot och samtidigt släppa kontrollen. Den hjälper om du känner dig som ett offer. Det är ett universalrengöringsmedel för insidan. Det är bland det bästa du kan göra för dig själv och din kropp. Mycket nöje!