En yoginis mammaliv


Medan jag var gravid frågade jag några föräldrar om de ansåg att livet förändrades väldigt mycket när man får barn. De svar jag fick var allt från jaa, livet är totalt annorlunda till njae, det är väl inte så annorlunda. Tänk vilka olika upplevelser vi har som föräldrar, och så ska det ju vara. Och många goda råd får man i väntans tider. Alla i välmening förstås, men många saker köpte jag i onödan bara för att jag blivit rekommenderad att köpa något för att det påstods vara så ovärderligt eller för att jag själv trodde att det behövdes. Men hur ska man veta hur det blir eller vad man faktiskt behöver? Det kan man förstås inte förrän man själv har barnet i sina händer och har en egen upplevelse av föräldraskapet.


Men vad är det då egentligen som har förändrats? Jag kan titulera mig som mamma och har ett stort ansvar att ta hand om och uppfostra och älska mitt barn.

Livet har nya rutiner och just nu handlar det förstås mest om amning och blöjbyte. Och att bara titta förundrat på det lilla miraklet.

Men jag själv känner mig inte direkt annorlunda. Jag är fortfarande jag, densamma som innan. Yogan är fortfarande viktigt för mig, även om det inte går riktigt lika lätt att yoga nu. Men detta barn som kommit till mig är så fantastiskt snäll och tålmodig så ibland fattar jag inte hur det är möjligt att ha det så bra som jag har det.

Jag kan utföra korta yogapass och meditera kortare stunder med lite avbrott för amning och underhållning ibland. Jag är helt hänförd över hur han nästan förstår hur viktig yogan är för mig och låter mig hålla på i lugn och ro medan han ligger bredvid och sprattlar i babygymmet eller på soffan. Vi yogar på varsitt vis.


Och det räcker ju med så lite för att yogan ska ha effekt. Tre minuter per dag är tillräckligt för att ge resultat. Men jag får så mycket mer än tre minuter och de dagar som han har lite mindre tålamod så kan han sitta i selen och yoga tillsammans med mig, eller så väntar jag tills han sover. Allt är möjligt och det är så intressant att se hur olika det blir från dag till dag.

Kommer det dagar då han är helt omöjlig och bara ropar så får vi hitta en ny lösning då. För jag vill verkligen inte ge upp yogan.

Jag gjorde ingenting alls två veckor efter förlossningen och bara på så kort tid märkte jag att jag började oroa mig för saker som jag inte tänkt på alls under väldigt lång tid. Med den dagliga yogan så slipper man oroa sig för onödiga saker. Oro är som man brukar säga, som att gunga gungstol. Du har något att göra men du kommer ingenstans. För oron är destruktiv och leder ingen vart. Det enda som sker är att man mår dåligt åt det man oroar sig för.


Jag trodde att jag skulle börja oroa mig jättemycket för min nyfödda bebis, men konstigt nog så har jag inte gjort det. Jag trodde också att jag skulle ha tusen frågor angående hur man ska ta hand om sin bebis på bästa sätt, men inte heller det. Mammarollen känns på något vis helt naturlig och om jag bara lyckas få in yogan en stund varje dag så slipper jag mycket onödig oro.

Plus att jag förhoppningsvis lär min son att det är lika viktigt att hålla sig ren på insidan som på utsidan genom att jobba med sig själv. Jag hade också ställt in mig på sömnlösa nätter men inte heller det blev som jag trodde. Hittills har han inte hållit mig vaken en enda natt. Och det är jag förstås oerhört tacksam för.


Du kan säkert förstå att jag misstänker att yogan har gjort att jag fick en så snäll bebis. Detta pga att yogan hjälper till att ta bort gamla nedärvda och egna rädslor, trauman, blockeringar och annat skräp som man bär med sig i sin ryggsäck. Ju tryggare jag kan vara med mig själv, desto tryggare kan mitt barn vara, och jag behöver inte föra vidare en massa obearbetade känslor till honom. Så resonerar jag. Eller så är det för att föräldrarna är så snälla. Men jag borde förstås skaffa mer än ett barn för att bevisa denna teori. Och självklart kan ju detta ändras vilken dag som helst men jag njuter av det som är här och nu.


Jag tror också att yogan har hjälpt mig att just njuta av tillvaron med bebisen.

För det kan säkert lätt börja kännas enformigt och lite tråkigt då livet blir så inrutat och man ska alltid sätta den lilles behov framför sina egna. Samma sak dag in och dag ut kan göra att vem som helst känner sig uttråkad och längtar efter lite spänning i livet. Nu har jag förstås bara varit mamma i lite över tre månader och visst har jag någon enstaka gång känt att man liksom är fast och friheten inte finns på samma sätt som förr. Men tack vare att jag envist satt mig på yogamattan varje dag och gjort samma sak om och om igen, fast det kanske känns tråkigt vissa dagar, så gör att jag känner en mycket större lätthet och njutning i det "tråkiga vardagliga".


Förut var jag rädd för att skaffa barn just pga att jag skulle mista min frihet och sitta fast i tråkiga rutiner. Allt som var tråkigt gjorde jag motstånd mot. Jag har till och med uttalat en sådan önskan att om jag någon gång skulle få barn, och detta barn skulle sitta hemma och göra läxorna på helgerna (som ung vuxen), så skulle jag kasta ut ungen och ett six-pack efter hen. Tack och lov så går mina tankar inte alls i dom banorna längre, utan jag uppskattar det tråkiga och vardagliga oerhört mycket. Jag som ALDRIG skulle ha ett Svensson-liv lever just nu mitt i det jag fruktade som mest då jag var yngre, och jag skulle inte byta det mot något.


Det känns som att allt har varit precis rätt.

Jag väntade tills jag själv kände mig redo att skaffa barn. Vi hade en välkomst ceremoni för barnet redan innan jag blev gravid för att välkomna det. Jag har gjort allt jag vill göra så att jag inte behöver känna agg mot barnet för att det på något vis "förstör" mitt liv. Jag har inte skaffat barn för att slippa gå till ett tråkigt jobb. Inte heller för att imponera eller påverka någon eller på något annat sätt låtit mitt barn komma till denna jord av någon annan anledning än att han är väntad och älskad.  Så jag är så oerhört tacksam för detta vackra, fullständigt perfekta och snälla barn som kommit in i mitt liv. Han kommer garanterat att utmana mig och testa mina nerver förr eller senare. Det ser jag fram emot. Och jag ser såå fram emot ett liv med min lilla fina familj.


Och skulle mitt barn göra allt för att gå mig på nerverna så har jag mina tekniker för att ta mig igenom stormen. Det finns många meditationer för att stå stadigt när livet bjuder på utmaningar. Här är en.



199 visningar

© 2023 by Name of Site. Proudly created with Wix.com

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now