Upplysning. Det är ett stort ord. Ett sådant ord, och framförallt ett sådant tillstånd, är heligt och bara vissa få personer sägs vara det. Att bli upplyst är näst intill ouppnåeligt verkar det som.
Ändå är det vad jag önskar uppnå i detta liv. Men för att kunna bli upplyst så måste man först och främst veta vad upplysning är.
Jag gick länge med tron om att upplysningens tillstånd endast handlar om att man är i full extas och att man aldrig känner några negativa känslor. Att man på ett sätt eller annat skulle ta bort det som känns jobbigt och att man endast befinner sig i ett tillstånd av konstant lycka. Och det skulle ju vara fantastiskt eller hur?
Men som en människa med alla känslor som hör det jordiska livet till så är det inte så det fungerar. Ja visst skulle det kännas skönt att aldrig behöva känna tex sorg, irritation eller rädsla mer. Men så länge vi är i en kropp med allt vad det innebär så kan vi inte stänga av våra känslor. Lika lite som vi kan stänga av våra tankar. Och det är inte heller det som är meningen.
Det finns säkert olika synpunkter på vad upplysning handlar om, men jag berättar om det ur mitt perspektiv.
Att vara upplyst handlar om att kunna känna och se och vara medveten om varje känsla, tanke, upplevelse och situation utan att vilja ändra på den. Det handlar om graden av närvaro.
Att vara upplyst handlar om min relation till mig själv och andra. Hur jag förhåller mig till mig själv och andra. I vilken grad jag kan acceptera mig själv och andra. Den dagen när jag kan acceptera mig själv och alla andra precis exakt som dom är, då är jag nära upplysningen. När jag inte har behovet att ändra på det som livet erbjuder, när jag kan se gåvan i alla delar av livet. När jag i sanning kan ta emot både sådant som vi väljer att benämna negativt och sådant som är positivt.
Det betyder att jag inte gör något för att försöka plocka bort eller tycka att någon eller något är mindre eller mer heligt.
För allt och alla är lika heliga och det gudomliga bor i oss alla. Men vi ser det inte pga att vi bär så mycket förnekelse, obearbetade händelser och trauman och vi filtrerar livet genom vår personliga omedvetenhet och vi låter egot styra livet till stor del.
När vi kan omfamna mörkret lika mycket som ljuset, solen lika mycket som regnet, gråt lika mycket som skratt, ja alla polariteter och alla motsatser, precis allt, då är vi fria och då kan vi närma oss upplysningen.
För att vara upplyst betyder att vi är ett med Gud, källan, universum eller vad du än vill kalla det. Och det betyder att vi är precis som ovan nämnda. Och Guds vibration är total kärlek och total acceptans.
Kärlek och acceptans är synonymer. Så kan vi acceptera allt så har vi uppnått samma vibration som Gud och upplysningen är ett faktum.
Acceptans betyder inte att jag tycker att allt är okej och att det inte spelar någon roll och att jag bara är passiv. Det betyder inte heller att jag låter folk köra över mig och utnyttjar mig. Jag kan acceptera människor, situationer, händelser och känslor utan att behöva tycka om dem. Jag sätter de gränser jag behöver, jag jobbar för det jag tror på och gör de förändringar jag har makt över samtidigt som jag accepterar att saker och ting är som de är. Acceptans är att befria sig själv, inte att ge den andra rätt. Acceptans är att låta livet ha sin gång, inte att försöka motarbeta och kontrollera. Acceptans är att släppa taget om det negativa. Acceptans är kärlek.
Men så länge vi tycker att något är bättre eller sämre så kommer vi att hållas kvar i egots makt.
Vi är tränade i att försöka få bort det jobbiga, det som tar ont och det som är tufft.
Men hur vi än skulle göra, vad vi än försöker ta till för att få bort det negativa så kommer det inte att lyckas. För livet består av både trevlig och otrevligt. Både lycka och sorg. Både hälsa och sjukdom. Livet handlar i allra högsta grad om dualitet. Motsatser. Positivt och negativt. Det finns till och med på cellnivå, i atomen. Där finns en positiv och en negativ laddning. Men i atomen finns även en neutral komponent.
Vi människor vill helst bara ha det positiva. Men hur skulle en atom kunna existera med bara en positiv laddning? Skulle vi bara känna till sådant som är positivt och bara känna lycka och glädje så skulle vi inte veta om att vi är glada, för vi har inget att jämföra det med. Världen kan inte existera utan mörkret.
Allt handlar om plus och minus och när dessa två motpoler får existera på lika villkor så händer något. Neutraliteten får infinna sig.
I det neutrala får allt vara precis så som det är. Livet är perfekt precis så som det är. Oavsett om det är en regnig dag eller en solig dag. Oavsett om du är trött eller pigg, ledsen eller glad. Och ju djupare sorg du kan tillåta dig att känna desto större lycka kan du också uppleva. Men för att kunna känna de djupaste, mest intensiva och tunga känslorna så behöver man ha ett starkt nervsystem. Och det stärker man varje gång man sätter sig på en yogamatta.
Det första steget mot att kunna acceptera allt så som det är, är att vara uppmärksam. Att vara medveten. Att bli medveten om när och var man reagerar på ett dömande sätt. Och sedan börjar man nysta i vad det är som gör att man reagerar. För allt som stör på utsidan har en motpol inom oss. Omvärlden är en spegel. Hur mycket som stör på utsidan indikerar hur mycket det finns som du omedvetet stör dig på insidan. Ju mindre medveten du är desto mera nedsläckt är du och du kommer att skylla allt på alla andra förutom dig själv.
Att vara medveten handlar om att ta ansvar för sig själv och inse att inget är någon annans fel utan allt handlar om mig själv. Vill jag vara slav under mitt ego eller vill jag börja se mig själv som den jag innerst inne är. Och förlåta mig själv, hitta acceptans och självkärlek. Att visa medkänsla och ödmjukhet mot mig själv. Sluta kritisera mina medmänniskor för att slippa möta mig själv och se mitt eget mörker. För alla bär vi på mörkret. Något som vi inte vill att någon annan ska se, inte ens vi själva. Och istället för att se mitt eget inre mörker ser jag det i andra människor. Det är så lätt att kritisera andra, och vara fullständig blind inför det faktum att man är precis likadan själv i någon mån. Så de människor och situationer som stör dig är en gåva som hjälper dig att veta vad du ännu behöver jobba med och vad du inte vill se och acceptera hos dig själv. Allt börjar hos dig. För det finns bara du. Du och de andra människorna som är olika versioner av dig. Vi är alla ett.
Mörkret är en fullständigt naturlig del av livet. Men om vi under hela vår tid som människoart har bekämpat mörkret, varför har vi då inte besegrat det ännu?
Ondskan och mörkret är inget som ligger utanför oss. Den har sin grund i oss människor och den gör sitt bästa för att hålla sig gömd så att vi inte ska få syn på den någon annanstans än hos våra medmänniskor. Mörkret är inget monster på utsidan, det är en del av psyket.
Och vad är egentligen mörkret?
Den absolut enklaste förklaringen är att det är allt som inte görs eller tänks utifrån kärlek eller acceptans. Det är sådant som vi tänker, tycker och gör som grundar sig i rädsla.
Vi har alltid bekämpat mörkret och gjort allt för att förstöra det och gömma undan det. Vi har inte sett något annat tillvägagångssätt. Och vi har blivit uppfostrade att förtrycka och göra allt i vår makt för att låsa in och, vad vi tror, lagt de mörka sidorna av oss i ett fängelse som de aldrig kommer att slippa ur.
Men ju mer vi försöker bekämpa och gömma det som vi upplever är skamligt, fel och syndigt desto mer kommer dessa att ropa högre. Det är när de inte får bli sedda och bekräftade som folk börjar göra saker som tex att vara otrogen, att stjäla, förstöra och sabotera för sig själv och andra, missbruka, manipulera, att mörda verbalt eller bokstavligt. Det är då vi börjar göra allt som är fel och skadligt. Det är då mörkret vaknar. Det undermedvetna är så fullt av förtryckta känslor och förbisedda behov så det kommer att ta över och börja leva sitt eget liv. Mörkret härskar därför att vi inte har tagit hand om det och bekräftat det på ett konstruktivt sätt. Det fungerar inte att bekämpa våra mörka sidor och känslor. Det fungerar inte att bekämpa andras mörka sidor och känslor. Det fungerar inte att hata eller gömma undan dessa känslor. Det har vi gjort hittills. Vi behöver göra om och göra rätt. Men det kräver mycket mod att våga möta mörkret och se på det och acceptera det och förlåta det för att sedan kunna släppa taget om det. Och ljuset kan få ta plats.
Du kan inte nå det gudomliga, det upplysta utan att ta kontakt med och titta mörkret i ögonen. Och att undertrycka och försöka gömma undan negativa känslor och trycka ner skuld och skam gör att det negativa bara växer. Att istället lysa upp sig själv, bli medveten om precis allt, titta på allt och så småningom omfamna allt gör att mörkret får mindre kraft och tillslut släpper taget helt. Men det kan vara en ganska smärtsam process att se sin egen skit. Det är lättare att leva livet utan att behöva möta sig själv. Det är lättare att leva nedsläckt och omedvetet. Så jag förstår att många gör det. Men att leva omedvetet bidrar till att det kollektiva mörkret blir större och större. Det är bara att titta på världen för att se hur många som lever ett omedvetet liv.
Kampen mellan Satan och Gud eller det goda och onda är en illusion. Men denna kamp har etsat sig fast i de allra flesta och tas som en absolut sanning. Att vi måste förgöra djävulen, de som har fel. Vi måste förgöra det som är ont och mörkt. När vi börjar inse att denna kamp endast bidrar till mera destruktivitet så kan vi närma oss våra egna demoner och försiktigt ta dem i handen och leda dem in i ljuset av vår egen medvetenhet. Du skapar en konflikt inom dig när du tror att du måste välja mellan ljus och mörker. Att du måste välja svart eller vitt. Om du väljer båda blir du hel. Plus och minus blir en helhet, en neutralitet. Det betyder att vi inte behöver välja att vara god eller ond, dum eller smart, arg eller snäll. Vi är allt vare sig vi vill eller inte. När du förstår det är du hel. Du är komplett. Du är helad. Du är upplyst.
När du kan ta till dig livets alla delar så är du hel. Ett separerat jag betyder ett liv i kamp. Separation är den stora orsaken till lidande.
När du separerar dig från vissa känslor eller upplevelser så sviker du dig själv. Bli medveten om, titta på och acceptera vad som känns och upplevs. Den största separationen som gör att vi lider är att vi har separerat oss från vårt sanna jag. Den del av oss som lever vidare när kroppen dör. Den delen av oss är evig och ett med det gudomliga.
Ju mer du känner dina oönskade känslor desto mindre kommer de att påverka dig. Och än en gång, du behöver inte tycka om dom, du behöver bara känna dom.
Allt är alltid precis så som det ska vara. Utifrån ett större perspektiv. Utifrån ett gudomligt och oändligt perspektiv. Det är perfekt att jag är ledsen, det är perfekt att jag är arg, det är perfekt att jag är svartsjuk, det är perfekt att jag är sårad.
För allt för oss till en ny plats av medvetenhet. Om allt bara var lätt och kul så skulle vi inte utvecklas och växa som människor. Och du kan säkert tycka många gånger att du borde ha fått din beskärda del av utmaningar och elände. Det har jag också tyckt. Men livet är en ständig process av att utvecklas. Och stannar man upp i utvecklingen så kommer livet att bli ännu jobbigare.
Det jobbiga finns också där för att hjälpa dig att ta dig från en plats till en annan, vare sig det är fysiskt eller mentalt eller både och. Och att påminna dig om att du behöver söka svaren på insidan, inte på utsidan. Och ju mer du kan acceptera det ju snabbare slipper du ur det jobbiga. Men ofta stannar vi bara upp och totalt vägrar att acceptera det som vi anser är fel. Och då är vi fast. Då har vi skapat vårt eget fängelse.
Någon förändring måste ske för att det jobbiga ska lösas upp och försvinna. Man kan inte förvänta sig en lösning med samma tankegångar som tidigare, en förändring måste ske på insidan för att en förändring ska ske på utsidan.
En förändring kan också ske då vi sitter med det som känns jobbigt på insidan, och bara håller den känslan helt utan att vilja ändra eller ta bort den. Att möta alla känslor med ödmjukhet och kärlek gör att vi kan läka i grunden. När vi inte försöker ändra på det som tar ont, inte försöker bedöva det på något vis, utan sitter med känslan och håller känslan och tittar på den och låter den få vara precis som den är. En känsla. Läkning sker i sann närvaro, när känslan känner att den får bli sedd och hörd och bekräftad.
Du har rätt att känna allt. Så gör det. Det kommer att befria dig.
"Buga dig inför mörkret så kommer mörkret att buga sig inför ljuset"
När du släpper fram mörkret så får du också större tillgång till ditt inre ljus.
När du ser personer som du beundrar så kom ihåg att de sidor du uppskattar hos dem även finns hos dig.
När du tillslut hittat acceptansen och blivit vän med mörkret så kommer det inte att påverka dig på samma sätt och tillslut så kommer ditt ego att uppslukas av den största kraften av alla, den villkorslösa kärleken.
Men den absoluta upplysningen kan du inte nå på egen hand. Det sista steget tas av Gud/universum/källan när tiden är inne.
Du smälter samman med det gudomliga. Du minns ditt autentiska jag, ditt sanna ursprung.
Frågan är om du klarar av att ta emot en kärlekskraft som är så stark att den slår omkull allt som inte är kärlek. En kraft som är så klar och ljus att det bränner sönder all form av rädsla. De flesta har inte den kapaciteten. Därför är det bra att ha någon form av andlig daglig övning som hjälper till att gradvis öka mottagligheten för den största kraften i universum.
Fast egentligen är vi allihopa upplyst redan här och nu, vi har bara glömt det. Sat Nam.
Här bjuder jag på en meditation för att öppna ditt hjärta för att kunna leva mer ifrån hjärtat så att neutralitet, kärlek, acceptans och ödmjukhet får större plats i livet, samt att känna större koppling till ditt eviga jag.