Ett nyfött barn är så bräckligt, fullständigt hjälplöst och sårbart. Det kan endast förlita sig på att bli omhändertaget av någon annan. Den lilla bebisen överlämnar sig helt och hållet till sina föräldrar, till världen och universum och litar till fullo på att bli hållen och att få sina behov tillgodosedda.
När man tänker på en baby och på barn i allmänhet så är majoriteten överens om att de är så underbart söta och det bästa vi har i våra liv, även om de också utmanar oss. Dessa gullungar har så oerhört mycket att lära oss vuxna. Tänk vilka egenskaper ett barn har, de är fullständigt sårbara, öppna, ärliga, närvarande, kreativa och modiga.
Och någonstans på vägen mot vuxenlivet byts ofta alla dessa älskvärda egenskaper ut mot det motsatta. Vi lär oss att inte visa vår sårbarhet. Att visa sig svag kan tyckas vara skamfullt och något man ska vara tyst om. Hur oerhört många människor lider inte i tysthet. Och hur många önskar inte att de kunde dela sin smärta med någon. Vi lär oss att vi måste hålla upp en fasad av att allt är bra, här finns inga problem och vi lider inte av något. Sanningen är ju att de allra flesta människor har något de går och trycker på. Något som skaver på insidan, men som bara får förbli där inombords och locket läggs på så att ingen ska få se denna så kallade svaghet.
Varför lär vi bort just den egenskapen?
Men så fort någon vågar offentliggöra sin svaghet och sårbarhet så mottas de precis som ett barn. Med värme, sympati och en hel massa kärlek. Det finns säkert någon som ogillar det också, men det är pga att de ogillar sin egen sårbarhet.
Även öppenheten tycks tyna bort när vi växer upp. För vissa mer och för andra mindre. Att våga vara öppen och visa vem man är och vad man tycker är långtifrån en självklarhet.
Behovet av att passa in är många gånger viktigare än att visa sitt sanna jag.
Ärligheten försvinner också ganska snabbt då vi lär oss att ljuga för att inte behöva skämmas för saker vi gjort och sagt.
Det mest utmärkande för ett barn är deras förmåga att vara i nuet. Jag undrar i vilken ålder denna otroligt viktiga förmåga går förlorad. Att vara i nuet är en av nycklarna till ett lyckligt liv. Detta har jag påpekat tidigare men det tål att upprepas. Det här förespråkar de flesta andliga läror och när man lär sig att vara här och nu så förstår man varför.
Sedan har vi ett barns kreativitet. Den är helt utan gränser och inget barn är rädd för att deras kreativa skapelser på något sätt är fel eller är rädda för att bli dömda eller värderade i sitt skapande. Att skapa och vara kreativa är faktiskt en av människans grundläggande behov. Så om vi stänger ner den kreativa sidan och bara ägnar oss åt plikter så blir vi ganska snabbt olyckliga. Att skapa något som känns meningsfullt och roligt är mat för själen. Vare sig det är att skapa musik, måla, dansa, laga mat, sticka, skriva blogg mm så är det en livsnödvändighet.
Och att besitta alla dessa ovanstående egenskaper och kunna leva i samklang med dem innebär mod. Det kräver mod att vara sårbar, öppen, ärlig, närvarande och kreativ. Dessa egenskaper som är så naturliga från början av våra liv.
Det häftiga är att ju mer man yogar och mediterar, ju mer kommer de här egenskaperna tillbaka. Jag har mig själv som ett levande exempel. Och det är garanterat många andra yogisar som håller med mig.
Idag har jag inga större problem att visa mig sårbar och berätta om sådant som känns jobbigt. Förut ville jag hellre stänga in det jobbiga. Jag känner också att jag litar på att jag är omhändertagen av något större och kan vila i den tilliten.
Jag vågar stå för den jag är och är också stolt över det. Det största steget för att kunna acceptera att jag inte behöver gömma mig pga att jag gillar yoga tog jag då jag var i Norge och jobbade.
Jag hade alltid gjort yogan utom synhåll för andra bara så att de inte ska tycka att jag är konstig. Så en solig och varm dag då jag satt i min lilla stuga i Norge och gärna ville gå ut i solen och yoga men tänkte att jag måste nog vara inomhus i alla fall för det var några arbetskarlar ganska nära stugan, och de kunde ju se och höra mig. Men plötsligt så slog det mig att det spelar faktiskt ingen roll vad de där karlarna tycker om mig. Jag förstod det riktigt på riktigt och i hela mig. För det är stor skillnad på att förstå något intellektuellt och att förstå något med hela sitt väsen. Då polletten trillar ner så känns det i hela kroppen och något har förändrats i grunden. Om de tycker att jag är konstig så är det faktiskt deras problem. Så gick jag ut i solen och njöt av att yoga och sjunga mantran utomhus och det kändes som en stor vinst för mig. Efter den dagen känns det som att jag kan yoga nästan varsomhelst.
Sat nam är ett mantra som vi upprepar väldigt ofta i kundaliniyoga. Mantrat betyder jag är sann, eller sanningen är min identitet. Och det är väldigt påtagligt hur detta frömantra hjälper oss att bli mera ärliga mot oss själva men även mot andra. Att ljuga känns väldigt obekvämt för mig nuförtiden så jag håller mig helst till sanningen och lusten att förstora eller förminska händelser finns inte heller. Allt får vara som det är utan att jag behöver vända och vrida och göra om det som jag upplever.
Och närvaro är ju det vi tränar hela tiden på yogamattan så detta är något som oundvikligen blir lättare att hålla. Att kunna vara närvarande och observera sig själv och sina reaktioner på omvärlden och sedan kunna hålla alla dessa reaktioner och känslor utan att behöva agera destruktivt mot sig själv eller andra på grund av dem är en förmåga som leder till en snällare värld.
Min kreativa sida har fått vara i skymundan ganska länge, tills jag började med kundaliniyoga 2015. Jag har alltid varit väldigt kreativ som barn och ung vuxen men någonstans så stängde jag av. Jag kritiserade allt jag gjorde och allt var bara fel i mina ögon, så lika bra att sluta vara kreativ. Nu har yogan hjälpt mig att öppna upp det kreativa flödet igen och just denna blogg och alla bilder som jag lägger ut här ger mig enormt stor glädje och kreativ lust. Det för också mig och min sambo närmare varandra eftersom det är han som tar bilderna och det blir en kul och lite galen grej vi gör tillsammans. Att gå ut på stranden då vi var på semester iklädd en balklänning och posera kändes ganska galet men ändå fantastiskt kul.
Det tog säkert ett år från att jag fick idéen om att skriva blogg tills jag faktiskt vågade publicera den. För det känns lite skrämmande i början att lägga ut sina åsikter offentligt. Att skriva har alltid legat mig varmt om hjärtat och när jag valde att försonas med tanken att en yogini inte behöver vara osminkad och klädd i haremsbyxor så kunde jag hitta en kreativ sida i mig där jag sammanlänkade yogan med smink och fina kläder, som jag också tycker väldigt mycket om. Det ena behöver inte utesluta det andra. Allt får finnas och ju mer vi kan förstå det, ju lättare och mer kreativt blir livet.
Sist och slutligen blir man modigare av yogan. Jag vågade bryta upp från ett förhållande som baserades på att jag behövde hans trygghet. När jag hittade tryggheten i mig själv tack vare yogan så insåg jag att något var fel och att vårat förhållande stod på en ostadig grund. Även om det kändes väldigt skrämmande att han inte skulle finnas i mitt liv så visste jag innerst inne att vi behövde gå skilda vägar. Så tillslut gav jag mig ut på öppet hav utan några livbojar alls. Jag stod helt ensam och så valde jag att åka till Norge och jobba med något som jag egentligen inte har någon erfarenhet alls inom. Så jag brukar tänka att har jag klarat av detta så vågar jag göra vadsomhelst.
Och nu senast hade jag modet att skaffa barn. Även om jag aldrig varit riktigt brydd i att skaffa barn före jag själv började jobba med barn så inser jag att en av orsakerna till att jag inte velat skaffa barn är för att jag inte vågat. Detta pga att alla jag älskar mest lämnar mig på ett eller annat sätt. I mitt fall oftast genom döden. Jag vet att allt och alla bara är till låns, och jag är mycket medveten om att min son kan tas ifrån mig vilken dag som helst, men jag klarar av att leva med det nu. Mina sår från att ha blivit lämnad av främst mina föräldrar börjar sakta men säkert gå mot läkning. Nu kan min sårbarhet i stället få ge mig styrka och modet att älska min familj med hela mitt hjärta. För sårbarheten är vacker och älskvärd. Sårbarheten kräver mod.
Yogan har gett mig min sårbarhet tillbaka. Och alla andra egenskaper som jag låtit gå förlorade under delar av mitt liv.
Och dessutom har yogan gett mig en annan egenskap som också är så naturligt för barnen. Att kunna skratta åt sig själv och livet. Att inte behöva se det så allvarligt. För det är inte blodigt allvar, bara om du väljer att se på det med den attityden. Det är faktiskt helt okej att se på livet som ett barn. Som att vi lever på en enda stor lekplats där vi får ha kul och utforska allt som intresserar oss. Är det inte fantastiskt!
Om meditation känns som något du vill utforska så kommer en här. En meditation för att ta tillbaka sin ursprungliga kraft och för att öppna upp för sin kreativitet. Sat Nam.