Tagga ner, ta det lugnt, stanna upp...


Vi har skapat en värld som anser att stress är något naturligt och den som har mest inbokat i kalendern har högst status. Vi identifierar oss med viktiga möten, resor, jobb, intressen, sociala medier, klubbar och föreningar med mera och ju mer vi kan trycka in i schemat desto bättre och viktigare känns livet. Detsamma lär vi yngre generationer. Vi vet att vi behöver stanna upp, men vi gör det inte förrän väggen kommer mot. Vi stannar upp då kroppen, sinnet och själen är totalt dränerade på livsenergi. Först då en läkare säger att nu MÅSTE du vila, då gör vi det. När kroppen inte har något annat val än att stänga av sig själv. Jag drar inte alla över en kam, men dom allra flesta stressar för mycket.


Folk lyssnar inte på sina kroppar. Detta tempel som själen bor i. Kroppen talar hela tiden till dig och lär du dig att lyssna till kroppen så har du ett instrument som aldrig ljuger för dig, du kan alltid vara säker på att kroppen talar sanning. Huvudet ljuger, men inte kroppen. Bli inte arg på kroppen då den blir sjuk, den har försökt att förmedla ett budskap till dig långt före den insjuknade. Vi har bara så svårt att lyssna till dess budskap. Tänk vilken oerhört komplex och invecklad organism kroppen är. Och hur mycket den ständigt jobbar för att vi ska hållas friska och i balans. Hur orättvist är det inte att bli sur eller besviken på den när något inte fungerar? Det är ungefär som att du skulle jobba 24/7 året runt och när du skulle vilja ta en eller två dagar semester så blir chefen sur. Nej nej knega på bara, här har vi inte tid med semester. Därför blir folk sjuka idag, för kroppen måste få vila och det enda sättet är att insjukna. Vi lyssnar främst på hjärnan, vad sinnet och egot säger. Och det säger ofta: kom igen stressa mer, gör mer! Vi har bara en kropp men vi lever som om möjligheten finns att gå till närmsta butik och handla en ny.


Om jag vore politiker så skulle jag jobba för kärleken, acceptansen och att få bort den massiva prestations hysteri som pågår. Jag skulle se till att vi i våra skolor lär barnen att stanna upp och känna efter i sin egen kropp. Jag skulle se till att dom lär sig att dom är värdefulla oavsett betyg. För jag skulle inte vilja vara ett barn idag. När kompetensen ska finnas där i princip redan då ungen har sett dagsljuset för första gången. Pressen på nutidens barn och ungdomar är enorm. Vad har hänt med att bara vara?

Det existera nästan inte längre. Folk blir galna av att ta det lugnt. Är det bara jag som tycker att det är lite märkligt?


Till och med dom små pauser vi hade förut, som att stå i kö, att sitta på toaletten eller att åka buss är idag fyllda med skärmtid. Det får inte finnas en enda sekund med outnyttjad tid. Vi gör allt för att slippa känna in kroppen. Vad händer om du bara för en vecka eller ens bara en dag skulle radera din kalender och låsa in telefonen och datorn och bara vara? Ingen tv, ingen radio, ingen bok eller tidning, absolut ingenting. Majoriteten skulle inte klara av det. Det är lätt att säga att man skulle klara det, men att verkligen göra det är något annat. När man identifierar sig med yttre ting så upplever kroppen det som sin egen död då man tar bort allt på utsidan. Det blir panik. Vad händer om du sitter där med alla panikartade tankar? Det skulle låta ungefär såhär: Vad håller du på med? Det här är inte vettigt, du måste göra något. Jag har så tråkigt att jag dör. För i helvete nu skärper du dig! Jag vill ha godis! Eller chips! Jag måste bara kolla om det har kommit något viktigt mejl. På riktigt, det har garanterat kommit ett viktigt mejl. Chefen kanske har ringt. Gå och kolla telefonen! NU! Jag sa Nu! Stig upp! Vad är det för fel på dig?!! Och sådär håller det på. Tills det avtar. För det gör det. Och då infinner sig friden. Du känner dig nästan som pånyttfödd. Det är som om du skulle ha startat om hela systemet. Du känner dig fri.

Det finns inga måsten. Det enda vi måste är att dö.


Men det är ju väldigt trevligt att bo i ett hus och ha värme, mat, möbler, kläder och elektricitet. Och då behövs pengar. Så vi behöver jobba. Men vi behöver inte jobba ihjäl oss. Nuförtiden gör vi det. Vi känner alla någon som har försökt göra det, eller du kanske själv har mött väggen. Och det är kanske så det behöver vara. Det finns inget annat sätt att lugna ner sig idag. Folk bränner till och med ut sig mer än en gång. Vi vill bara inte vila. Det är fult att vila. Vi är lata då. Detta finns nedärvt från tidigare generationer, för hittills i mänsklighetens historia så har man endast vilat på natten. Eller ett uttryck som ännu lever kvar: vila kan man göra i graven.


Vi är den första generationen som har möjlighet att erkänna att jobbet långsamt dödar och kväver oss. Eller att vi av någon annan orsak inte kan eller orkar prestera. Mänskligheten har kämpat och slitit i årtusenden. Förr gick det bara inte att vila så som vi kan idag. Förr innebar faktiskt längre vila bokstavligen död. Om folk inte jagade, fiskade eller plockade svampar och bär så tog det inte länge förrän dom dog. Det var bara att bita ihop och kämpa vidare oavsett hur jobbigt det än kändes.

Vi lever med dessa tidigare generationers ständiga kamp för överlevnad. För det är inte bara gener som går i arv, tankesätt och värderingar gör det också. Så det är helt logiskt att vi idag känner skuld och skam över vilan. Vi behöver inte kämpa på samma sätt för att överleva. Även om många fortfarande gör det, men idag sker oftast den största kampen och stressen på insidan.


Idag har vi skapat ett samhälle där det är möjligt att sluta kämpa och erkänna sin totala utmattning. Men många skäms för det. Det är skamfyllt och folk anses vara svaga då dom inte orkar kämpa och prestera längre. Om du som läser detta är en sådan person som känner skuldkänslor för att du inte bidrar, att du inte längre är en arbetsmyra som drar sitt strå till stacken och att du inte längre tillhör generationen som kämpar och sliter till sista blodsdroppen. Då uppmanar jag dig att ändra den skamfyllda tanken till att se dig själv som en som äntligen vågar bryta sig loss från det förgångna. Att du vågar erkänna att du inte längre orkar med detta tempo gör dig inte svag. Tvärtom gör det dig till en som har satt ner foten och förmedlar budskapet om att nu räcker det! Här och nu slutar jag delta i kampen. Denna kamp som tar livet av mig. Att lämna över sig och tillåta vilan är just precis vad vi behöver idag. Världen styrs av maskulin energi, görandet, och har gjort det sedan urminnes tider. Nu behöver vi feminin energi, varandet, för att balansera upp denna obalans av maskulin energi.


Tillhör du den kategori som vilar och bara är. Var stolt över dig själv, för du bidrar till en mera balanserad värld. Och för den som undrar vad som händer om alla bara skulle lägga sig ner och göra ingenting så uttrycker jag mig såhär: Det kommer inte att hända, inte under vår livstid i alla fall för görandet är så starkt integrerat i oss människor så det kommer att krävas många generationsskiften före varandet dominerar. Folk klarar inte av att bara vara. Men jag tycker att det skulle vara intressant om vi faktiskt gjorde det här och nu. Ingen kan säga vad som skulle hända om alla faktiskt bara stannar upp och vilar, mediterar och gör ingenting. Vi kan bara spekulera i vad som skulle hända. En del skulle säga att världen går under (det kommer den att göra i vilket fall som helst med tanke på hur vi lever idag) och andra säger att det skulle rädda mänskligheten och vår jord. Vi vet inte förrän vi har testat. Ge tystnaden och stillheten en chans. Det finns så många svar i tystnaden. När någon vill att du ska göra något (du själv eller någon annan), våga säga nej tyvärr, jag har inte tid, jag ska göra ingenting!


Låt oss meditera!



96 visningar

© 2023 by Name of Site. Proudly created with Wix.com

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now