Ofta hör man någon som säger eller skriver, - Jag är inte perfekt, jag är bara människa. Eller - Jag är hellre mig själv än perfekt och dylika påståenden som på ett eller annat vis påvisar att vi människor är allt annat än perfekta och det ska vi av någon anledning vara stolta över. Vi är i och för sig uppväxta med jantelagen här i Finland så det är såklart en bidragande orsak till att vi inte kan se oss som perfekta, plus att religionen också har tutat i oss att vi är syndare redan från begynnelsen. Vi har blivit lärda att vi är motsatsen till perfektion, eller åtminstone är vi väldigt långt från den. Men varför är vi nöjda med att ha det så?
Varje gång jag hör någon som påstår att dom skulle vara något annat än perfekt så blir jag en aning nedstämd och önskar att personen kunde se sin egen perfektion. För alla är fullständigt perfekta, helt gudomligt fulländade och fantastiskt fullkomliga. Och inte bara det, precis allt är fullständigt perfekt, alltid. Tron på att någon eller något är bristfälligt kommer från egot. Och följer du egot så kommer det alltid att vara något som inte är som egot vill att det ska vara. Egot bestämmer vad som räknas inom kategorin perfekt och håller man inte måttet så då är man inte perfekt. Egot kan inte se perfektion, egot hittar alltid brister. Alltid. Men följer du hjärtat och ditt högre jag eller din inre guru så kan du se perfektionen i allt. Man behöver inte nödvändigtvis förstå allt, men man vet att allt är precis så som det ska vara. Alltid.
Men det är skillnad på att vara perfektionist och att se perfektionen i allt. Jag lät under lång tid perfektionisten i mig styra mig och oavsett hur bra jag än presterade så var det aldrig tillräckligt bra. Jag piskade mig på insidan för att jag inte var tillräckligt perfekt. Jag presterade aldrig tillräckligt bra. Tills jag en dag insåg att jag styrs av en perfektionist som aldrig blir nöjd. Efter den dagen blev jag snällare mot mig själv. Och jag kan älska perfektionisten i mig för den finns fortfarande kvar, men den styr mig inte längre. Jag insåg att allt är fullständigt perfekt vare sig mitt ego håller med eller inte. Jag är perfekt oavsett vad jag presterar eller inte presterar. Och samma gäller alla. Du är värdefull och viktig vare sig du väljer att göra något eller bara vila. Inget ger mera 'poäng'. Inget av dom är bättre eller viktigare. En världsmästare är inte bättre än den som kommer sist. Världsmästaren fick medalj för en prestation. Men det har inget att göra med människovärde. Världsmästaren vill bara av någon anledning bevisa för hela världen att hen är bäst på att prestera. Prestation har oerhört hög status i dagens läge. Vi lär våra barn att dom är värdefulla då dom presterar och gör något bra, vi glömmer ofta bort att berömma dom och visa att dom är viktiga bara för att dom existerar. Alla är lika mycket värda oavsett. Stor som liten. Du behöver inte skämmas för att du inte presterar lika bra som grannen. Du behöver inte skämmas för att du är du, för du är perfekt. Perfektion är inget du behöver släppa taget om och tycka är ouppnåeligt, det är något du behöver lära dig att omfamna och börja förstå att det är en del av din sanna identitet.
Vi kan inte se "the big picture" och har väldigt svårt att förstå att även om något känns oerhört fel eller orättvist så finns det en perfektion i det. Jag blev föräldralös vid 21 års ålder, och då kunde jag absolut inte se någon perfektion.
Idag, mer än 10 år senare så kan jag, trots saknaden, se perfektionen. För denna tragedi fick mig att börja söka svaren på alla dom stora livsfrågorna, och jag har hittat dom svar jag sökte, och det har givit mig en stor kunskap om livet och döden och dessutom en inre frid och en trygghet i att allt är som det ska vara. Helt perfekt. Och denna insikt och livsvisdom och inre frid vill jag inte vara utan. För det är genom dom svåra stunderna man får chansen att hitta ljuset. Alla vill inte se det, många väljer att inta offerrollen. Där har jag också varit, med all rätt kan man tycka. Men ingen mår bra av att känna sig som ett offer under någon längre tid.
Jag påminner mig alltid om att det är perfekt när jag är ledsen, även om det känns en aning svårt då. För självklart är jag ledsen ibland. Perfektion betyder inte att allt ständigt är en dans på rosor. Inre frid är inte heller ett tillstånd i något slags känslolöst vakuum. Det innebär acceptans. Att acceptera att det i livet händer både bra och dåligt, och inget av dom är bättre. Allt får vara som det är. Att lita på att allt som händer är för mitt högsta bästa.
Vi lever ett liv i dualitet. Vi har sol och regn, liv och död, högt och lågt osv. Vi har valt att sol och liv är bättre än regn och död, men det ena skulle inte existera utan det andra. Regnet ger liv och solen kan döda. Och tvärtom. Livet kan levas levande eller likt en zombie. Livet ger oss döden och döden ger oss livet. Allt behövs och allt är perfekt. Livet är en stor paradox. Allt är allting samtidigt. Allt kan vara både bra och dåligt. Det handlar bara om hur du ser på det.
Jag förlorade min familj men jag hittade mig själv. Väljer man att vara kvar i smärtan så kommer livet att bli smärtsamt och orättvist. Väljer man att se förbi smärtan, se om man kan hitta perfektionen, då är livet en gåva. Oavsett vad du väljer att göra så är det förstås perfekt. Du kan inte göra fel. Den kommentar jag oftast får när jag säger att man inte kan göra fel brukar vara: - Men då kan jag ju bara gå runt och döda alla och uppföra mig som en idiot. Men om du tänker efter så vill du nog inte göra det sist och slutligen. Alla kan vara upprörda och tänka att man vill ha ihjäl någon. Men att faktiskt göra det är en helt annan sak. Dom flesta lever ganska långt efter den gyllene regeln, och gör mot andra så som dom själva vill bli behandlade. Och allt kommer tillbaka till dig. Gör du illa mot någon annan så gör du automatiskt illa mot dig själv.
Du är perfekt vare sig du vill det eller inte. Kan du se din perfektion? Vad är det som gör att du inte kan se den? Oavsett vilket svar du lägger in där så bidrar det till din ofrånkomliga perfektion. Det är ingen slutgiltig destination att kalla sig själv perfekt. Det är ett steg mot att acceptera sig själv och livet som det är. Sluta upp med att hitta dina så kallade brister och lägg fokus på att se din egen perfektion. Du är skapad perfekt, du är perfekt och du kommer alltid att vara det i all evighet. En blomma kritiserar inte sig själv för att ett blad växer åt fel håll, eller för att den är för lång eller kort. Den vet att den är perfekt, för ingen har lärt den att se sig själv som ofullständig.
Du har antagligen någon idol eller någon du ser upp till. Du kan lättare se perfektionen i någon annan. Men kan du se den i någon annan så kan du se den i dig själv. Du kan tycka att jag är en idiot för vad jag skriver här eller du kan tycka att jag är perfekt. Och allt däremellan. Det är perfekt. Jag är både en idiot och perfekt. Jag är allt. Du är allt. Du kan inte vara något annat. Se dig i spegeln och säg till dig själv att du är perfekt. Du kan inte gömma dig från din perfektion i all evighet. En dag kommer du att se den. Kanske redan idag.